Jag passerade förbi ett arbetsrum i korridoren och hörde det pratas i rummet. Dörren var halvöppen och precis när jag passerar hör jag ”Vem ska ta det jobbet? …Eva gör det, hon gör allt man frågar om, hon kommer gå med på det” Det följdes av skratt… Jag minns skammen som sköljde genom hela min kropp, från topp till tå. Väl inne på mitt arbetsrum satte jag mig, ganska matt och med en massa tankar som snurrade runt i huvudet. ”Var jag sådär?” Jag säger väl inte ja till allting…eller gör jag det?” Jag kände mig så förbannad och sedan kom ledsamheten.
Att sätta gränser ger respekt. Du blir tydligare och mer kraftfull för omgivningen. Jämför med en flod utan gränser; den flyter ut och tappar sin kraft. Du ser den inte riktigt.
De allra flesta människor respekterar om du säger nej. De som är emotionellt omogna kan ha svårt att acceptera dina gränser. I det läget gäller det för dig att stå stadigt och upprätthålla gränserna fastän det ogillas. Det är okej att det ogillas. Sannolikt vill du ändå inte ha de personerna i din omedelbara närhet.
Många av oss är ”programmerade” att vara hjälpsamma och att alltid ställa upp för andra.
Att vara ”den snälla” blir ett skydd mot att bli avvisad, vi blir omtyckta och får vara en del av gruppen till priset av att vi släpper på våra egna personliga gränser.
Snäll är bra men inte såpass att det blir självutplånande. Vi behöver tillgodose våra egna behov och önskemål, inte enbart andras. Vi behöver hitta en hållbar balans.
Dina gränser skänker dig trygghet.
Sätt kärleksfulla gränser, börja så smått men beslutsamt och tydligt. När du hamnar i en situation där du tvekar kan du alltid använda dig av ung ”Det behöver jag fundera på. Kan jag få återkomma om det?”.
Det är i ”görandet” du blir starkare.
Hur är det för dig att sätta gränser? Känns det olustigt och hamnar du lätt i ursäkter, förklaringar?